Att cykla Vätternrundan..

Att cykla Vätternrundan kan vara hemskt(har jag hört). Det kan vara kallt, blåsigt, regnit, kämpigt, tröttsamt, smärtsamt, sövande, tråkigt, skavande osv...men också helt underbart!

18 Juli 2010 i Motala kl:2030 gick starten för mig och Kristoffer. Jag hade sprunigt på toa stup i kvarten och kunde inte behålla någon mat som ja tryckte i mig..magen var redan full av fjärilar. Det pirrade i hela mig och när vi kom upp till Motala ett par timmar innan start blåste det typ storm och jag ångrade att jag någonsin hade anmält mig till detta spektakel, jag ville inte cykla men insåg ändå att det inte fanns någon återvändo. Så med inställningen att ta sig runt och vara nöjd om man klarade det under 15 timmar så rullade vi ut från Motala.. Å som vi rullade. Det gick ju så sjukt bra. Milen bara passerade utan större ansträngning och vips var vi nere i Jönköping å de fasande Habobackarna stod på tur. Men vi insåg snart att det inte var något att fasa för då vi var sjukt starka och svichade förbi i uppförsbackarna med pigga ben.. Vi både var förundrade att det gick så jädra bra, och undrade när skulle käftsmällen komma? Men till vår förvåning så kom den aldrig. Vi körde på lika hårt hela tiden och tröttheten infann sig aldrig. Å helt plötstligt ser man skylten 30 km kvar till mål, alltså tre mil kvar.. å sen 20 km kvar å sen den mest fantastiska skylten 10 km kvar. Vi trampade på som dårar och det var en fantastik känsla att veta om ca 20-25 minuter skulle vi vara i mål och allt skulle vara över. Benen kändes fortfarande pigga när vi rullade in i Motala och vi fick syn på pappa och mållinjen. Vi hade klarat det på en totaltid på 12 timmar och 45 min och tårarna började sippra fram!!

Det var den mest fantastiska känsla jag varit med om, det var verkligen helt sjukt! Alla 30 mil hade bara passerat utan några svårigheter och vi kände oss fortfarande pigga. Allt adrenalin och alla endorfiner sprudlade runt oss och jag kunde, och kan fortfarande inte, finna ord till den enorma känsla av belöning som infann sig när vi kommit i mål. Det var värt vartenda tråkiga timma som jag tränat med cykeln eller härjat på gymmet för att förbereda mig för 30 mil. Det var värt vartenda motvindspass, regnpass och alla andra sjukt jobbiga pass. Men känsla att rulla in över mållinjen var värt allt gånger tusen. Jag måste göra detta igen!!